Kathy

Ja må hon leva, Ja må hon leva, ja må han leva ut i hundrade år!!!!!!!

Idag blir Emely Ramos Tjugosexig!!!

Hejåhå och stå på tå, nu är jag lite rullig och känner mig så gullig.

Och vad krävdes ladies and gent för att uppnå detta tillstånd......?

Jooo ett halvt glas vin........

Ååå vad min dag började bra idag. Vaknade pigg och glad, pratade med mamma en stund och sen gick jag och Em ut på powerwalk i parken.



Sen bar det iväg till Santa Monica, lugn biltur inte så mycket trafik, ganska smidigt faktiskt. Tills vi kom fram till parkerings siruationen from Hell! Hur mycket bilar som helst, fulla parkeringshus och galna trafikanter och så mycket folk! ( Vilken gnäll kärring jag är ibland)

Anyway vi åker därifrån efter att jag blivit helt förälskad i ett par Levis Supreme Curve i mörkblå tvätt, åå vad billigt 59 dollar säger alla andra kunder, mmm prova 27000 dollar i skolavgift var nionde månad!

Jag klarade mig ur den tortyren trots att jeansen satt som om dom vart sydda efter varenda millimeter av min kropp.

Vi sätter oss i bilen och hamnar i åter ett trafik kaos, men vänta det blir bättre. Jag blir så kisse nödig att jag knappt kan röra mig och så hungrig att jag knappt kan prata ( då är jag verkligen hungrig)

Snabbspolning........ Nu har jag precis ätit och är i foodcoma, mmm sweet potato fries.

Jag vet faktiskt inte vad jag precis skrivit i det här inlägget och orkar inte läsa igenom och rätta mig själv, så ni får vad ni får people.

Ett gammalt kort på mig, hihi, förresten så blev den här koftan stulen ur min resväska när jag flög hit i januari, plus lite underkläder, klänning, tröjor, smyken och parfymer. American Airlines kyss mig i baken!

Jag vaknar nästan varje morgon av att solen skiner, mitt liv är i stort sett problem fritt. Visst jag kanske möter någon jobbigt människa på väg till skolan och någon på väg hem från skolan. När jag kommer hem sätter jag på datorn och medans den startar lägger jag en liten stund på att klaga över hur jobbigt det är att ta mig från skolan hem varje dag på grund av alla konstiga människor i den här stan.  

Datorn slås på och mina två startsidor kommer upp, Facebook och DN, vilka kontraster. På min högra sida har jag Facebook med all typ av onödigt information från folk jag knappt känner, någon jag aldrig sett vill bli min vän, en annan som inte pratar med mig i verkliga livet vill även den bli min vän. Någonstans i info havet lyckas jag hitta några fina kommentarer och hälsningar från nära och kära. På min vänstra sida har jag Dagens Nyheter som rapporterar direkt från världens alla hörn, det mesta, riktig information om vad som händer våra medmänniskor just i denna stund.  Jag tar ett djupt andetag och läser löpsedel för inrikes och utrikes, läser några artiklar och vänder mig sedan mot mig själv.

Hur vågar jag klaga över små lyxproblem i min trygga tillvaro när tusentals människor kämpar för sådant som jag numera tar förgivet, mänskliga rättigheter. Jag beundrar dessa människor som vågar stå emot förtryck och våld. Sedan frågar jag mig själv, hade jag vågat? Hade jag varit en av dem som gick ut på gatorna och demonstrerade, medveten om konsekvenserna? Jag vet faktiskt inte om jag har det modet i mig, men jag vet att jag önskar att jag hade hittat styrkan i mig när det väl gäller.

Well, who needs a guy anyway?

Stop messing with my head, taking my time and stealing my concentration from my studies.